Barn är speciella. Under bebistiden har man en bekvakning på barnet nere på per sekund. Det lilla lilla barnet bevakar man per minut. När de blir lite större så är bevakningen uppe på per timme. Sedan händer något dramatiskt vid 13-14 år, bevakningen övergår till 12 timmarperioder och då släpper en hel del av den extrema tidskonsument som en barn är. Inte så att det är negativt, barn ger mer än de tar. Men det är en dramatisk förändring.
Minsta barnet är snart 15 så under ungefär ett år har tid börjar frigöras. Det skapar ett helt nytt liv. Har man försakat intressen som man vill återuppta? Vill man hitta nya intressen?
Jag har identifierat ett och ett halvt intresse jag vill återupptäcka. Fiske är det halva och att avslappnat kunna gå på konserter är det hela. Båda dessa projekt har återupptaget. Det fösta med sonen och det andra med hustrun ibland och kompisar ibland. Nu ska jag vara ärlig ock säga att underlaget i form av antal konserter är lågt, tre stycken... Vi har gått på konserter under barnens uppväxt men då alltid som ett helt projekt där barnvakt ska ordnas och om man har små barn ett ständigt kollande på telefonen utfall man skulle ha ett missat samtal från barnvakten.
Finns det något nytt intresse som ligger och pockar på? Kanske en hobby? Har funderat på det ganska länge, men en hobby är ju inget man beordrar fram. Så där är det noll än så länge. Har börjar fylla de n tiden med lite träning på sistone men än så länge är nivån i höjd med att väcka kroppen.
Känner ni igen er? Vad gjorde ni med tiden som frigjordes?
Vår minsta är yngre än alla barn/ungdomskompisars barn så vi är sist in i denna fas i den gruppen. Det är klart intressant hur olika man har använt tiden. Allt från extremt aktiva till att döskrolla(fantastiskt ord) på nätet. Kvinnorna mer aktiva än männen dock.
Oj. Att bli pappa var min största dröm som barn, eller åtminstone på andra plats efter min önskan att byn jag växte upp i skulle få ett vulkanutbrott.....
Vi har tre barn i åldrarna 14, 10 och 6. Jag är så himla tacksam att vi fick vårt tredje barn, så att man fick uppleva den biten med småbarnsåren en sista gång.
Jag får lite panik när jag inser hur fort tiden går och blir helt förtvivlad över tanken att den äldsta kan ha flyttat hemifrån om 4-5 år. Jag är så himla tacksam över att gå gymnasiet på annan ort inte är aktuellt.
Med det sagt. Jag är ofta borta flera dagar i sträck i jobbet. Då kan jag vara ute och fotografera i naturen, eller träna utan att helt tänka på någon annan. Creds till min fru som då tar hemmaplan. När jag är hemma så ser jag till att hon kan ta tid för sig själv också.
Visst är det lite av en ny tid när dottern blivit äldre. Hon fyller 17 imorgon. Vi har bara ett barn och det har varit ett aktivt val vi har gjort.
Dels för att vi inte kunde på "naturlig" väg. Fick hjälp genom IVF. Men också att vi velat fortsätta resa, ägna oss åt våra intressen och annat. Inte ge upp våra egna behov för mycket. Vi kan fokusera fullt på det barnet vi har.
Sedan har varken frun eller jag några positiva erfarenheter av att ha syskon.
Dottern har heller inte haft några fritidsintresse senaste åren vilket kanske låter konstigt men frun och jag har tyckt det är ganska skönt. Avundas inte föräldrar som som behöver skjutsa till träning och stå och frysa bredvid planen.
Så visst är det en förändring men nog inte lika stor som för många andra. Vi skaffade ju hund för tre år sedan så även om det inte är samma ansvar som ett barn måste man ju även där ha hundvakt ibland och det krävs lite planeringen när man skall göra något.
Denna sommaren blir det dock en stor förändring när dottern åker iväg 4 veckor helt själv på språkresa i Kalifornien och vi får semestra på egen hand här i Sverige. Ny tid helt klart.
Hehe, kanske inte.. . Sedan kan man nog se den minst som en sladdis, 13 år till systern. Lästa att man räknas som ensambarn om det skiljer mer än 12 år.
Fin tråd!
Jag är själv påväg in i föräldraskapet i augusti, och har längtat länge efter barn.
Har bytt jobb för att kunna arbeta mer stationärt och hemifrån för att få mer tid till familjen. Som ni säger så går tiden fort, gäller att hänga med .
Jag och min fru fick barn lite senare i livet vilket är både fördelar och nackdelar
Sonen är 13 år och dottern 10 år.
Tiden går oerhört fort så det gäller att ta vara på den. Nu är vi dessutom en familj som gillar att umgås
Men det absolut viktigaste som förälder enligt mig är att bygga upp en relation som gör att vad som än händer i livet med barnen att de vågar komma till oss om de behöver hjälp
Är jag den ända som inte tycker tiden går fort.
Eller är det något som bara folk kastar ur sig.
Som sagt så är dottern 17 år och småbarnsåren känns ganska avlägset och det har hänt massa saker med familjen och dottern sen dess.
Det är ju svårt att svara på. Dels är tid väldigt speciellt. Tittar vi framåt upplevs den ofta gå väldigt långsamt. Det kan kännas jättelångt till jul eller till nästa semester. Tittar vi bakåt upplever de flesta som att det har gått väldigt snabbt. Oj, har du redan gått nästan hela 8:an? Oj, det känns inte länge sedan vi var i Berlin, men det var snart 4 år sedan.
Äldsta barnet är 28 och på ett sätt har det ju gått jättesnabbt. Sedan kan man ju tänka att man levt nästan ett helt vuxenliv under den tiden. Men till slut så tycker jag tiden går snabbt när jag tittar tillbaka. Sonen fyller 15 och på ett ett sätt var det inte länge sedan han var en liten parvel.
. Vi har gått på konserter under barnens uppväxt men då alltid som ett helt projekt där barnvakt ska ordnas och om man har små barn ett ständigt kollande på telefonen utfall man skulle ha ett missat samtal från barnvakten.
