Det här att man står på tröskeln till en massa mer tid känns väldigt befriande. Jag har älskat att vara småbarnpappa och ungdomspappa. Jag är övertygad om att jag kommer älska den nya friheten även om jag älskar att vara väldigt engagerad i mina barns uppväxt, läxor och fritidssysselsättningar.
Äldsta dottern har ett bra jobb, en fantastisk sambo som jag verkligen gillar att umgås med(min nyaste kompis..) och de har en liten parvel som snart är 6 månader. Men ibland kan det bränna till i brösten och jag längtar tillbaka till när dottern var liten och satt i mitt knä eller när hon ställde tusen frågor om allt och inget. Livet är en rörelse och jag ser fram mot nästa fas. Även om jag inte riktigt vet vad jag ska göra med all tid..