Ja det finns många utmaningar i skolan och i välfärden. Och mycket av de utmaningarna skulle kunna lösas av vi löser underfinansieringen. Jag hoppas vi fixar arbetsmiljön för de som sliter i välfärden och höjer deras löner. Det är jag beredd att betala mer för. Och en viktig komponent är att skattepengarna går till barnen och inte utlandskonton. Ingen är utan skuld när det gäller underfinansieringen. Men det är lätt att veta vilka som ansvarar för att vinstuttaget kan fortsätta. För mig är detta den överlägset viktigaste frågan.
3 gillningar
Hahah - annars har vi alltid Upstrøm!
Jag håller med om att lönerna på flera av yrkena inom välfärden behöver höjas.
Det behövs även mer folk på flera ställen.
Sen med en stor del statsbetald befolkning så blir lönebiten en del som även kan användas till att styra inflationen. Om man ökar lönerna för mycket på för många så ökar inflation också. Jag har dock inte kollat upp hur mycket det skulle kunna påverka i Sverige men jag tror inte att det är helt oväsentligt.
Visst finns det flera områden som är underfinansierade, men jag vill samtidigt varna för att tro att mer resurser skulle lösa särskilt mycket. Dels för att det det finns flera saker som talar emot det och dels för att även om pengarna skulle finnas så kommer inte personal att finnas.
Vad gäller det första, att inte pengar hjälper så tyder allt på att konsumtionen av välfärdstjänster går upp om du bygger ut dem. I ett första skede kan man kanske tänka att det är ju det man är ute efter, men i många verksamheter kommer man då inte uppleva någon kvalitetsförbättring. Om det blir fler barn i förskolan, om man opererar fler symptom och om man ger fler äldreomsorg så kommer trycket på personalen att vara konstant etc. Man måste med andra ord vara otroligt noga och ärlig med vad man vill åstadkomma. Är det bättre för personalen, är det bättre resultat eller är det bättre tillgänglighet? Även när man har gjort det här, vilket är otroligt svårt, kommer man upptäcka att det var väldigt svårt att genom mer resurser lösa en utmaning.
Sedan min käpphäst, nästan vilket område man tittar på, vilken förbättring man vill åstadkomma ska det ske genom mer personal. Men militärer, fler poliser, lärare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan omsorgspersonal. Var ska vi hitta dem? Ska vi skjuta upp lönerna så att dessa yrken blir riktigt attraktiva? Vem ska då jobba i industrin, handeln, transport och restauranger? Höjer vi lönerna i stora grupper finns det uppenbara risker att lönerna höjs även i andra grupper och då får vi för hög inflation. Köpkraften urholkas då vilket leder till att löneökningarna blir mindre värda och svensk konkurrenskraft avtar. Men även om vi skippar utmaningen med inflation så är kompetensförsörjningen den stora utmaningen, det finns helt enkelt inte tillräckligt många människor i landet för detta.
3 gillningar
Är inte detta klassisk IF Metall-argumentation. Finns det ingen verklighet där vi har höga löner inom det offentliga medans lönerna inom industrin hålls nere för att hålla nere inflationen?
Problemet med t ex sjuksköterskor är att man utbildar dessa i ganska stora kvantiteter, men det är ändå brist för att det är så många med sjuksköterskelegitimation som samtidigt lämnar yrket. Att både samhället och individerna ska lägga 3 år på en högskoleutbildning som inte utnyttjas fullt ut är vansinnigt, liksom att man hela tiden tar in nytt blod istället för att värdera de som byggt upp en viktig yrkeserfarenhet.
Min sambo är sjuksköterska. Lönen är förstås inte alls bra, men ännu värre är nog att jag dagligen slås med häpnad över vad hon och hennes kollegor står ut med på jobbet och hur lågt de uppenbarligen värderas av arbetsgivaren. Världen vore en bättre plats utan HR-avdelningar.
Har du hört talas om den svenska modellen?
Visst är det argument som IF Metall brukar föra fram och Unionen och arbetsgivarna på det området. Rent teoretiskt skulle det ju fungera(även om gruppen riskerar att bli så stor att det påverkar inflationen i sig själv, utan att privat sektor kompenserar sig i lönerörelsen). Men i praktiken har jag svårt att se att det skulle bli verklighet. Dels för att det är svårt med den typen solidaritet och dels för att det är skriande kompetensbrist inom de flesta sektorer i privat sektor.
Visst är det en omöjlig tanke. Men samtidigt en intressant tanke att leka med. För jag kan inte låta bli att tänka på att det finns en viss parameter som involverar könen här. Det handlar ju ofta om jobb som utfördes gratis av kvinnan tidigare i historien. Inte skall väl dessa jobb komma och hota de riktiga jobben i gruvan liksom.
På gränsen till raljerande visst, men fackförbunden är inte oävna att lyfta fram omöjliga ekvationer och skyddandet av det egna skrået kan uppgå till enorma proportioner och ovilja till förändring – tänker framförallt nu med bilindustrins omdanande. Men så fort ett gäng offentligaanställda kräver sin rätt så är de andra fackförbunden där och är blixtersnabba med att säga “Lugna ner er nu kvinnor”.
Håller med om alla de där problemen. Inte minst kring arbetssituationen. Och det är lite min poäng. Jag tror, utan att vara en galen nyliberal, att det finns ganska mycket man kan göra inom rådande organisationer för att både förbättra arbetssituationen och effektiviteten.
Effektivisera brukar i regel betyda att de på golvet ska jobba hårdare. Och att man anställer fler på HR- och kommunikationsavdelningarna. 
1 gillning
Jag tror definitivt kön har haft en betydelse för att vi är där vi är. Men osäker på om den analysen hjälper oss framåt?
haha, kan man inte få gnällanalysera utan att det nödvändigtvis leder någonstans i det här jävla landet?!
3 gillningar
När det gäller just sjuksköterskor så tror jag det finns en hel del man kan effektivisera utan att det behöver gå som du säger.
Jag tycker mig se en ovilja hos skrået sjuksköterskor att lämna ifrån sig arbetsuppgifter. Jag tror att man lurar sig själv med att hålla kvar arbetsuppgifter för att skapa en ”brist på personal”-situation för att få upp lönen.
Jag tror en bättre väg är att lämna ifrån sig uppgifter andra kan göra och fokusera på de mer kompetenta/avancerade uppgifterna. Skapas utrymme så bör de i sin tur plocka nya uppgifter från läkarna.
Med mer ansvar och komplicerade arbetsuppgifter kan man sen enklare argumentera för högre lön.
Kan du ge exempel på uppgifter sjuksköterskor inte vill lämna ifrån sig? Vad de har att vinna på en bristsituation som innebär att man beordras jobba dubbelpass, inte får sitta ned och äta lunch eller får sin sommarsemester indragen? Vilka människor ska utföra dessa arbetsuppgifter istället? De enda sjuksköterskor som tjänar på bristen är väl de som jobbar på bemanningsbolag, som regionerna ständigt tvingas anlita när de misslyckats med sin egen ledning av verksamheten.
Min uppfattning är att sjuksköterskekollektivet är allt för snälla. Med en knuten näve i fickan går de med på nästan vad som helst som arbetsgivaren begär, fram tills den dag då bägaren rinner över och de säger upp sig och byter yrkesbana.
1 gillning
Hör flera som bokar patient-tider och gör andra uppgifter de kunde lämnat ifrån sig. I andra änden sitter undersköterskor, sekreterare och administratörer som kan göra mer. Kan vara lokalt på vissa ställen, men oavsett så blir det extra viktigt att se över sina arbetsuppgifter när det är en brist på kompetens.
Min fru jobbar som undersköterska hon gråter ju inte vissa kvällar för hon vill ha mer att göra på jobbet.
3 gillningar
Absolut det förstår ju jag också, men samtidigt är det ju så det behöver vara. Så fort vi slutar utvecklas så blir vi sämre.
De i sin tur får såklart också rannsaka sina arbetsuppgifter.
1 gillning
Inte i Bubblan, det där får du ta live när du ser en fysisk person…