North volt var en miljardsatsning som skulle ändra batteritillverkningen och bli en resurs för Sverige – så blev det aldrig.
Efter tio år och miljardinvesteringar har den svenska batteritillverkaren Northvolt lämnat in sin konkursansökan. Bolaget har brottats med ekonomiska svårigheter under en längre tid och var sedan slutet av 2024 i en Chapter 11-process i USA. Skulderna uppgick till nästan 60 miljarder kronor – en stor skatteinbetalning i mars blev sista spiken kistan.
I ett pressmeddelande bekräftar Northvolt konkursen och hänvisar till faktorer som stigande kapitalkostnader, geopolitisk instabilitet och interna produktionsproblem. Trots stort intresse från investerare kunde bolaget inte säkra nödvändiga avtal i tid.
“Det här är en oerhört svår dag för alla på Northvolt,” säger styrelseordföranden Tom Johnstone, som samtidigt betonar vikten av en europeisk batteriindustri.
Mikael Kubu har föreslagits som konkursförvaltare och nu väntar en process där verksamheten och tillgångarna ska säljas. Konkursen är en av de största i svensk historia och markerar slutet för en av landets mest ambitiösa industrisatsningar. Så kan det gå.
Jag är inte inte förvånad. Projektet kändes redan från start som utopiskt.
Har det något mindre haveriet med etanolproduktionen i Umeområdet i färskt minne. Det har funnits gott om lycksökare här i norr, då staten gärna skjuter till pengar för dessa projekt och jag misstänker att det finns snabba vinster att göra för de som startar.
Jag tror det kommer lösa sig, kanske inte under Northvoltflagg men det kommer förmodligen bli batteritillverkning i Skellefteå i alla fall.
Det kan finnas flera orsaker till att det inte fungerat.
Det kan vara så enkelt som att det inte finns en svensk instruktionsbok till en maskin som gör att den inte får köras pga maskindirektivet och CE-regelverk, ett par såna grejer och lite för stor satsning i början, som fabriken i Polen som skulle bygga stationära batterier med northvoltceller som aldrig kom gör att kostnaderna skenar.
Det är lätt att pekpinna på ett facit men man kanske borde fokuserat på att få kärnverksamheten, cellproduktionen, att rulla först och bära sig innan man börjar på med sidoverksamheter.
Jag tycker hela den här affären är väldigt komplicerad och har många bottnar. I min värld är det flera frågor som bör resas. Den moderna rövarkapitalismen har inneburit att, trots kk och inga batterier så kan Vd;n dra med 200 miljoner på fickan. Det är givetvis helt oacceptabelt.
Den andra frågan är hur Europa tänker sig kunna konkurrerar och samtidigt vara självständiga mot t.ex. Kina vad gäller batteritillverkning? Klarar Europa det och vilka investeringskostnader krävs för det? Det finns en risk i att Europa har fastnat i drömmen om perfekta processer och orkar inga guppiga resor ala starta batteritillverkning.
Kanske klarar Europa dessa saker men inte Sverige? Ute i Europa kan vi kallt räkna med att de flesta länder i alla fall hade gett betydligt större statligt stöd till projektet. Vilket alltså inte skett här. Om Sverige och övriga Europa hade skilt sig även vad gäller synen på hur perfekt företaget skulle fungera efter relativt kort tid är svårare att sia om. Kanske skulle kanske Franskt övermod tålt mer?
Risken är dock att den svenska politiken, i bred betydelse som institutionerna, media och tyckare, har väldigt svårt att hantera den här typen av projekt. Rövarkapitalismen bidrar ju inte heller till att skapa en möjlighet för politiken att acceptera en skakig resa.
Sedan kan man ju undra om en del pensionskapital har bedömt projektet korrekt. Här vill jag understryka att det finns ingen tillgänglig officiell och öppen information om hur dessa investerare bedömt investeringen. Frågan är hur de sett på risken? Har de bedömt bolaget som ett gigantiskt start up-bolag eller som en mer traditionell investering? I min bok är det ett start up-bolag av gigantiskt format.
Till sist en lärdom jag fick till mig under mitt första skakiga år på arbetsmarknaden. En mycket senior och framgångsrik person sa till mig att vissa investeringar som är väldigt viktiga och mycket svåra kan kräva flera konkurser innan det är bärkraftigt. Uppstartskostnaderna är så stora att bolaget inte blir långsiktigt lönsamt. Man måste via konkurser plocka ned skulderna. Här gäller det att som intressent veta när och hur man ska gå in i projektet beroende på vilken drivkraft man har i investeringen. Typ en kommun eller stat kan behöva vara med initialt för att få igång projektet, men även andra företag eller investerare kan behöva vara med i början för att få igång verksamheten om de har ett stort beroende till produkten eller tjänsten. Pensionskapital bör avvakta en eller två konkurser men vanliga investerare kan vara friare att bedöma när de ska gå in. I det projekt som var aktuellt då, som föranledde att denna kloke man delade sina tankar mid mig, krävdes tre konkurser innan det blev en stabil verksamhet.
Inte helt omöjligt. Samtidigt är det kanske skillnad på nyetableringar och köpa existerande för att få in pengar.
Men vi får se. Hoppas på en Europeisk köpare som lyckas bygga batterier
Att VDn drog med 200 miljoner på fickan är lite sanning med modifikation. Visst gjorde han pengar men dessa 200 miljoner det pratas om kommer från försäljingar mer än 2 år innan konkursen.
Men visst är det surt att han gjorde en jäkla massa pengar och vanliga arbetare blev av med jobben.
