Medelklass svenne är verkligen inget att förakta tycker jag. Visst driver vi alla säkert lite med det och på sociala medier så ser dom flesta så djävla lyckade ut men är inte det viktigaste att man har en vardag man trivs med?
Livet förändras hela tiden baserat på dom val man gör och för egen del har jag nog aldrig haft en uttänkt långsiktig plan utan rullar med det som händer och väljer det som känns rätt i stunden. Ibland blir det inte som man har tänkt sig men i slutändan brukar jag alltid landa rätt.
Finns ingenting jag ångrar i livet. Gå och älta saker man kunnat göra annorlunda är inte hälsosamt. Vet flera gamla människor i hembyn som i praktiken grubblade ihjäl sig över sina enligt dom felaktiga livsval.
Jag har en underbar fru och dotter och hade jag gjort annorlunda val livet så hade jag garanterat inte haft dom.
Hmmm, bra fråga… Jag antar att jag kanske ångrar att jag utbildade mig till lärare istället för att satsa på en utbildning och karriär inom IT.
Nu försöker jag göra det bästa av situationen och pluggar vidare till specialpedagog men någonstans har jag svårt att släppa tanken på ett jobb inom IT. Att jobba med tekniska saker och inte med människor.
Å andra sidan så har jag nu inlett resan mot en ny spännande karriär och vem vet vart detta kommer leda mig i framtiden. IT och specialpedagogik i kombination är ett delvis outforskat område där jag kan se spännande möjligheter.
Jag kan å ena sidan ibland fundera över vad som skulle hänt om jag och min förra tjej hade gjort slut tidigare än vad vi gjorde. Å andra sidan kanske detta hade lett till att jag inte varit där jag är idag med min familj jag nu har.
Detta blir lite filosofiskt men vad jag menar är; kan man helt säkert alltid veta vad i ens historia som lett fram till vad..?
Har sugit på denna fråga sedan tråden skapades och jag är helt med dig. Allt jag har gjort (eller inte gjort) har tagit mig fram till där jag är idag med två underbara barn och en fru.
Skulle bli tokig om jag tänkte på allt som kunde skett om man tog vänster istället för höger vid vägskälet. Är en sak som jag dock hade velat ändra och det är att fråga en av mina bästa vänner som nu är avliden hur han faktiskt mådde, och då menar jag hur han faktiskt mådde på riktigt.
För cirka 10 år sedan valde han att avsluta sitt liv och det tog otroligt hårt på mig för vi var nära (trodde jag) men jag hade inte den blekaste att han hade inre demoner som tillslut fick honom att ta sitt liv. Hans död kom som en chock även för hans familj för han utstrålade verkligen lycka hela tiden, även när han hade motgångar i livet. Han var den som jag frågade om råd och var min trygga famn när livet var piss och för mig var han en person som hade det perfekta livet, men så var det tydligen inte.
När han dog så kände jag mig delvis lurad men även som att det var mitt fel för att jag inte hade sett eller förstått hur dåligt han faktiskt mådde.
Det kan än idag få mig att bli ledsen och jag saknar honom så in i vassen och känner än idag skuldkänslor att jag, som en extremt nära vän inte hade en susning om att han mådde så dåligt att han valde att avsluta sitt liv.
Började att skriva ett svar men raderade det för det blev alldeles för personligt.
Det jag kan säga är att du ska absolut inte känna skuldkänslor. Istället så ska du vara glad att du var hans vän den tid han levde. Att känna saknad är helt normalt och visar bara att han betydde något för dig.
