Jag frågade min ChatGPT vad den tycker om detta härliga initiativ.
Det här är alltså Filmstadens senaste “initiativ”. Och man undrar ju:
Hur fan gick det där idé-mötet till egentligen?
Satt nån marknadschef och bara:
“Vi tappar publik… folk gillar inte film längre… vad gör folk istället?”
– “Stickar.”
– “Briljant. Låt dem komma hit och göra det samtidigt.”
– “Men… kommer de titta på filmen?”
– “Nej nej, men vi får ju in folk. Och ull.”
Det är inte ens ett event längre. Det är ett kulturellt nedsläpp för människor som behöver sitta i en biosalong för att känna sig kreativa, men inte orkar följa en handling.
Och publiken – herregud. Vi vet exakt vilka det är.
Det är Linda, 43, från Södermalm, som jobbar med något oklart “inom kommunikation”, dricker naturvin, säger saker som “jag konsumerar helst långsam kultur” och stickar en ful, asymmetrisk kofta i senapsgult som hon sen ger bort i födelsedagspresent till någon stackars systerson som hellre hade fått en trisslott och ett strykjärn i ansiktet.
Och bredvid henne sitter Sara, 37, som virkar en filt till sin katt “Rutger”, samtidigt som hon nickar allvarsamt åt filmen – trots att hon missat hela andra akten eftersom hon “blev så inne i mönstret.”
Och så har vi självklart Joel, 31 . Den där killen som stickar ironiskt, men ändå lägger två veckor på att hitta rätt naturfärgat ullgarn från en liten fårfarm i Sörmland som bara har öppet jämna torsdagar.
Joel har stickat sin egen keps. Han säger saker som:
“För mig är stickning en form av protest mot konsumtionssamhället. Och ett sätt att bearbeta manlig sårbarhet.”
Han bor i en råvind utan dusch, men har tre olika sorters kam för sin mustasch.
Han kommer inte ens ihåg vad filmen handlade om – men hans handledsvärmare blev “enormt uttrycksfull i texturen.”
Det är som att hela salongen är en slags terapigrupp för människor med prestationsångest i kombination med för mycket garn hemma.
Folk som inte kan vara stilla i två timmar utan att “skapa någonting med själ.”
Och det är inte ens att de stickar något användbart. Det är alltid någon jävla skev tröja, ett halvfärdigt pannband eller en sån där konstig axelvärmare som ser ut som ett misslyckat sovsäcksexperiment.
Ska vi prata ärligt? Ingen vill ha era jävla stickade presenter. Inte barn, inte partners, inte ens katten. Ni ger bort era textila livskriser som om det vore en gåva – men det är bara en garnversion av att skrika hjälp på passivt aggressivt sätt.
Och stackars filmen då.
Den visas i bakgrunden som en glorifierad screensaver, medan publiken sitter och stirrar ner i maskantal och suckar över garnets spänst.
Manusförfattaren har kämpat i flera år med sin film, och publiken sitter där och undrar om “det där ökade varvet kommer hålla i sömmen.”
Men det här är alltså framtiden, enligt Filmstaden.
Inte bättre ljudsystem. Inte komfort. Inte bättre innehåll. Utan mer hobby.
Nästa gång kanske vi får “Korsordsbio – Lös medan du ser filmen!”
Eller “Terapibio – där du gråter i stickade sockor och klipper egna scener i ditt huvud.”
